Jevligt random

När det är nån som är på bra humör så är det lugnt. Då är det bara bra, man blir lite mysigare och livet känns lite lättare.

Men när nån är på dåligt humör och man själv är på ganska bra humör, då suger det fett. All ens livsglädje och energi dras sakta ur en. Som när man vrider ur en smutsig halvmöglig gammal disktrasa. Så som den luktar, trasan, så känner man sig sen när man lämnar den här tragiska arga människan. Man känner sig sur, bitter, unken. Och i likhet till den där saggiga disktrasan så stinker man. Man riktigt osar dålig. Dålig människa liksom.

Och allt man tar i efter får samma ruttna stank. Man besudlar allt och alla i sin närhet även efter man lämnat den där surpuppan. Omgivningen får ducka från alla otrevligheter man spyr ur sig. Allt i livet känns som en uppförsbacke och man förbannar sig själv för att man ens tog en fika med den där jevln. Nä usch och fy!

Det värsta är när man själv är den som står för bitterheten och världsagget. Fan vad man hatar sig själv då. Jag har vart den där själv någon gång för mycket men nu får nog vara nog. Säg hej till den nya glädjespridande Priscilla.

Förhoppningsvis är hon här för att stanna...